Kapitel 14
Karsbo bestod av tre små byar: Karsbo ett, två och tre. Damerna i dessa byar bildade en syförening, gemensamt inköptes en stor kaffekittel på minst åtta liter. Den som skulle ha syförening fick hämta den hos förre användaren. Nu var det mammas tur att samla damerna. Det var en kall vinterkväll. Jag blev skickad för att hämta kaffekitteln. Snön knarrade under pjäxorna. Påväg tillbaka med min stora kittel, passerade jag byns enda butik. Det var mörkt nu, men klockan kunde inte vara så mycket eftersom det fanns kunder kvar i butiken. Precis när jag passerat butiken, lösgjorde sig en skugga mellan lagerbyggnaderna och slog följe med mig. Det visade sig vara en man som jag inte kände och jag blev lite rädd. Jag saktade farten för att låta honom passera. Det hjälpte inte, han saktade också farten. Då ökade jag farten, nästan halvsprang. Han gjorde likadant. Nu frågade han mig: hur långt är det till Torsås? Jag svarar artigt: en mil. Nu frågar han: kan man gå dit på tio minuter? Då blev jag verkligen rädd.
När vi var framme vid avtagsvägen till vår gård avvek jag springande. Jag tror inte att kaffekitteln hade färdats fortare någon gång, än när jag vek av och sprang allt vad jag orkade hela vägen ända in i köket. Jag undrar fortfarande, vid 85 årsålder vem som slog följe med mig den kvällen. Efter vår avtagsväg var det vildmark någon kilometer fram till nästa by. Den kund som kom ut från affären när jag passerade kom från nämnda by, han körde häst och vagn. Varför liftade han inte med honom?
