Tro mina ord

När min pappa hälsade på mig på sexårsdagen ville han träffa mina kamrater och vi gick dit. Han tog mina kamrater med storm. Lät dem rida på sina axlar och roade sig med oss tills det var dags att gå hem. Föga anade han att denna dag skulle rädda mig från mobbning i skolan något år senare.

 

Min pappa glömde aldrig sin flicka. Han blev dömd att betala tjugofem kronor i månaden till mitt uppehälle. Hans kärlek bevisades av alla gåvor som han skickade mig och alla årliga semesterresor där han tog mig med till sina syskon. 

 

När jag började skolan skanderade barnen "hon har ingen pappa!", men då klev mina lekkamrater fram med orden: hon har visst en pappa, en jättesnäll som låtit oss rida på sina axlar. Där tog mobbingen slut. Tack pappa!