Kapitel 25
Allt har en ände, men korven har två. Denna bloggen har också en ände, där är vi nu. Jag var 16 år när jag kom till Karsbo. Började arbeta bakom disk som expedit ett halvår senare. Det fortsatte jag med i fyra år fram till dess jag träffade min blivande make. Om det kommer jag att skriva en ny blogg så småningom.
De här fyra åren som expedit var inte särskilt lugna. Jag hade lärt mig dansa på Skansen och Grönan i Stockholm och nu praktiserade jag varje lördag och söndagskväll. Kavaljererna stod i kö och nu citerar jag en känd poet:
och alltid fick jag höra
jag var så lätt att föra
och aldrig fick jag sitta
och aldrig fick jag stå.
Pojkvännerna var ganska många och fick finna sig i att bytas ut då och då. Mitt arbete skötte jag perfekt.
Ett varsel som slog in!
En skön sommarkväll när min arbetskamrat och jag och våra pojkvänner satt och drack kaffe i chefens trädgård (chefen med familj hade flyttat ut i sommarstugan) hörde vi en hund yla i fjärran. Min pojkvän påstod att när man sitter så här på kvällen och hör en hund yla i fjärran, så väcks man av dödsbud morgonen efter. Pojkarna cyklade hem och min arbetskamrat och jag gick in för att sova inför en ny arbetsdag.
Tidigt nästa morgon väcktes vi av ett häftigt bankande på vår ytterdörr. Utanför stod en kvinna, som i upprörd ton, avrådde oss från att gå ut. Grannen hade gått ut i sin trädgård och skjutit sig i huvudet . Hans höns gick och hackade i resterna.
Jag har haft min platta i sex månader.
Läromästare och behjälplig har Sara-My Olsson varit.
Ulrika Hiller har skannat och lagt in foton , Sara-My Olsson har också bidragit med foto.
Utan deras hjälp hade det inte blivit någon blogg.
Jag tackar er båda. Mormor.
