Kapitel 16
När jag var tretton år drabbades jag av öroninflammation, på bygdemål kallades det för örsprång. Antibiotika fanns inte på den tiden. Man köpte en flaska med något flytande som skulle droppas i örat morgon och kväll. Därpå bäddades jag ner och skolgång var utesluten. Jag hade tur för efter ett par veckor var jag frisk igen och kunde återuppta min skolgång. Nu var det full vinter. Isarna hade lagt sig över vattenhålen. Naturligtvis måste jag undersöka om dom höll att gå på. Min bästa kamrat och jag gick till närmsta vattenhål, som dessutom sades vara bottenlöst. Det låg bara några meter från vår grind. Runt hålet växte vass och högt gräs. Jag kasade ner på isen och rakt genom den. Min kamrat som var kvar på det torra fick tag i mina händer och drog och slet. Jag hade inget stöd annat än vatten under fötterna. Så fick jag tag i lite vass och lyckades att dra mig uppåt. Med hjälp av min kamrat kom jag slutligen upp på land drypande våt från midjan. Gå in till mamma och riset? Alrig i livet. Det blev mormor som fick besök. Hon hängde mina blöta kläder på tork och bäddade ner mig i kökssoffan. Uppe i Stockholm gick min pappa och oroade sig för mitt öra som jag haft ont i. Han ringde till, en god vän i Karlskrona, vars fru var distriktsköterska och bad dem köra upp till Karsbo för att undersöka mitt öra. Det gjorde dom. Till mormor kom dom efter att sökt mig hos mamma. Ja där låg jag i kökssoffan och började bli varm efter mitt isbad. Dom presenterade sig för mormor och sa att deras ärende var att titta i mitt öra. Jag fick sätta mig upp och peka på vilket öra det var. Min mamma påstod sedan att jag visat fram fel öra. Kanske var det så, för nu hade jag inte ont i något öra längre.
